Spöktimmen - I skenet från lampan!

Jag fick en förfrågan av en vän att skriva en spökhistoria. Hon skulle nämligen läsa denna spökhistoria på Spöktimmen för vuxna på hemgården i Borås.

Det var lite trixigt då den både skulle vara kort och ha ett slut där man fick tänka till lite. Men då jag gillar övernaturliga saker och inte säger nej till en utmaning började jag fila på den. Och jag blev faktiskt riktigt nöjd.  Spökhistorien lästes upp den kvällen och den uppskattades. Här nedan kan ni läsa den :D

I skenet från lampan.

Ett dovt ljud väcker mig ur min sömn. Ängsligt sätter jag mig upp i sängen och tittar ut i det mörka rummet. Lampan på nattduksbordet som jag lämnade tänd innan jag somnade är nu plötsligt släckt, och jag känner genast hur rädslan växer inombords.

Kalla rysningar löper längs min ryggrad och jag sträcker mig genast efter lampknappen för att tända. Blicken söker sig sedan över rummet och när ytterligare ett dovt ljud hörs i korridoren utanför stelnar jag till. Ljudet blir högre och jag drar täcket upp till hakan. Det är ett otäckt släpande ljud som får min hud att knottra sig, och det verkar komma närmare och närmare.

Överväldigad av rädsla stirrar jag på dörren och lyssnar spänt. Jag är ensam i det gamla huset och försöker nu intala mig själv att det bara är mina egna tankar som spelar mig ett spratt. Det måste finnas en logisk förklaring. Kanske är det bara vinden som smyger in genom ett fönster och skapar det obehagliga ljudet. Eller grannens katt som rör sig utanför. Tanken får mig att slappna av något och jag tar mod till mig för att undersöka saken.

Så jag kliver ur sängen och tar mig bort till dörren. När jag kikar ut i korridoren möts jag av tystnad och tomhet. Ingen synlig förklaring till ljuden verkar finnas, och jag står kvar där med hjärtat som bankar i bröstet. Så hör jag det igen, det fruktansvärda ljudet, nu precis bakom mig. Jag känner hur en iskall hand av rädsla griper tag om mitt hjärta och vänder mig om i panik. Där, i skuggorna, ser jag en svart gestalt röra sig mot mig. Den närmar sig långsamt med släpande steg, som om den njuter av att se skräcken växa i mina ögon.

En känsla av totalt mörker och ondska fyller hallen och jag känner mig fångad i dess grepp. Varenda cell i min kropp skriker efter flykt, men jag kan inte röra mig. Gestaltens tomma ögon bränner sig in i min själ när den stannar precis framför mig och höjer handen mot mig.

Med ett skräckinjagande skrik rycker jag till och vaknar upp i min säng. Kallsvettig och med hjärtat bultande i bröstet ser jag mig omkring i det mörka rummet. Det var bara en mardröm, en väldigt verklig sådan och den skrämde verkligen vettet ur mig. Lättat lutar jag mig tillbaka i sängen, skrattar nervöst och andas ut. Tills plötsligt tanken slår mig …

Vem har släckt lampan på nattduksbordet …