Röd dag, vinterspår och skrivro

Vi är lediga i dag eftersom det är röd dag, och morgonen började på det där stillsamma sättet som bara vinterdagar riktigt kan erbjuda. Minus sju grader ute, klar luft och en tystnad som nästan känns mjuk.

Vi tog en förmiddagspromenad med Zelda, ordentligt påklädda och med andedräkten synlig i luften. Zelda älskar snön. Det finns inget tvivel om det. Hon studsar fram, nosar djupt i marken, stannar upp för att undersöka varje doft och rusar sedan vidare som om världen är ny varje gång.

Det är roligt att se. Den där rena glädjen smittar av sig och gör att kylan känns mindre sträng.

Längs promenaden hittade vi spår. Små, tydliga avtryck efter rådjur – och större, tyngre spår efter de älgar som håller till här omkring. Det är något särskilt med att se sådant. En påminnelse om att vi delar platsen med andra liv, som rör sig här varje dag, oberoende av våra scheman och planer.

Vi stannade till flera gånger, tittade, pratade lite och bara tog in omgivningen. Promenaden var inte lång och inte märkvärdig på något sätt. Men den var precis lagom. En stund ute tillsammans, mitt på dagen, utan brådska.

Jag lägger in några bilder från promenaden här nedanför. Sådana där ögonblick som inte behöver så mycket ord egentligen.

Nu har vi kommit hem igen. Kylan har släppt taget, kaffet är påfyllt och eftermiddagen kommer spenderas framför datorn. Det är dags att sätta fokus på skrivandet.

Jag sitter och redigerar det sista på Grannen mittemot. De där sista justeringarna som kräver både tålamod och närvaro. Att läsa långsamt, känna efter, väga formuleringar och låta texten landa där den ska.

Det känns fint att få göra det i dag. I lugn och ro, utan tidspress. Som om förmiddagens vinterluft gjorde plats även inuti.

En röd dag. En stillsam start. Och en eftermiddag fylld av ord.