“Du kan ge någon en fisk – och mätta dem för dagen. Eller så lär du dem fiska – och ger dem styrka för livet.” Ett citat om ledarskap, föräldraskap och författarskap.

”Du kan ge dem en fisk, de kommer vara mätta idag.

Eller så lär du dem fiska, så kan de vara mätta resten av livet.”

Jag hörde citatet i en podd när jag satt i bilen på väg till Branäs. Vägarna var vintervita, landskapet stilla och jag satt där med en Nocco i handen medan mil efter mil gav plats för tankar som hann ikapp mig.

Och just de där orden hakade fast.

Inte som en ny tanke egentligen,

utan som en formulering av något jag redan burit.

För ibland får man höra något som inte förändrar ens riktning, men som plötsligt sätter ord på den väg man redan går.

Och det var precis så det kändes.

Det är något med enkla metaforer som gör dem tidlösa.

De är lätta att förstå men svåra att leva efter.

För det kräver tålamod att inte ge svaret direkt.

Mod att låta någon annan kämpa klart.

Och tillit till att växandet sker – även när det går långsammare än man själv hade gjort det.

Ledarskap: att inte ta emot apan

Som chef arbetar jag med coachande ledarskap. Ett förhållningssätt som i praktiken ofta handlar om att inte “ta emot apan”.

När någon kommer med ett problem är den snabbaste lösningen att ta över. Lösa. Leverera svar.

Apan hoppar från deras axel till min.

Klart. Effektivt. Färdigt.

Men kortsiktigt.

Det jag i stället försöker göra är att stanna kvar i frågan. Ställa motfrågor. Be dem tänka ett varv till. Prova själva.

Och här finns också en personlig utmaning för mig.

Med min ADHD går min hjärna ofta i förväg. Jag ser mönster snabbt, hör vart resonemang är på väg och vet många gånger vad personen kommer säga innan de själva hunnit formulera det.

Impulsen att fylla i, avsluta meningen och leverera lösningen är stark.

Nästan fysisk.

Men just därför blir det ännu viktigare att hålla tillbaka. Att ge utrymme. Att låta dem landa i svaret själva, även när jag redan ser det.

För det är inte mitt svar som ska växa.

Det är deras.

Och när jag hörde citatet slog det mig hur väl det beskrev exakt så jag redan arbetar.

Inte genom att ge fisken.

Utan genom att lära ut fisket.

För mig handlar ledarskap inte om att samla poäng hos sig själv.

Utan om att se hur många andra som växer i ens närhet.

När människor omkring en vågar mer, tänker större och står stadigare – då har man lyckats.

Inte för att man var bäst i rummet.

Utan för att man fick fler att känna att de också hörde hemma där.

En äkta ledare får dem omkring sig att växa.

Inte någon som behöver bevisa hur “duktig” den är, eller som ser andra som rivaler.

Lite som i en tävling. Även om man inte vinner, ska man kunna vara glad för den som gör det.

Då har man ett stort hjärta. ❤️

Vikten av att få göra fel.

Något jag också bär med mig i detta är synen på misstag.

Att göra fel är inte ett misslyckande.

Det är en del av lärandet.

Man måste få prova. Testa. Snubbla. Lösa det. Förstå varför det blev som det blev.

Det är så man bygger erfarenhet. Och ännu viktigare: självtillit.

Jag försöker påminna både mig själv och andra om att felsteg inte är ett tecken på svaghet.

Det är ett kvitto på att man vågade försöka.

Ingen lär sig gå utan att ramla.

Och ingen bygger självtillit utan att först ha tvivlat på den.

Jag tror det är farligare att vara rädd för att göra fel än att faktiskt göra dem.

För rädslan hämmar utveckling.

Medan misstagen driver den.

Föräldraskap: balansgången i att släppa taget

Den här filosofin följer med mig hem, men där är den ibland som svårast att leva fullt ut.

Mina barn har också diagnoser. Och där blir balansen ännu mer komplex, särskilt med min pojke som har autism.

Impulsen att styra upp, förebygga, lösa innan det blir jobbigt… den är stark.

Man vill skydda. Underlätta. Bana väg. Och i många saker måste man göra det just på grund av den problematik som barnet har.

Men samtidigt vet jag varför det är viktigt att inte göra allt.

Man får välja sina strider. Göra vissa saker. Stötta där det verkligen behövs. Men också försöka släppa på annat.

Ibland får jag påminna mig själv om att kärlek inte alltid är att göra livet enklast möjligt.

Ibland är kärlek att rusta någon för livet utanför ens famn.

Att ge dem verktyg, inte bara skydd.

För målet är ju att de ska bli självständiga individer som vuxna. Med ett eget tänk. Med en tro på sin egen förmåga.

Att låta dem växa och lära sig själva kommer hjälpa dem att bli starka individer en dag.

När orden landar rätt – och lever vidare

Det fina med citatet var inte att det lärde mig något nytt.

Det var att det satte ord på hur jag redan lever och arbetar.

Och jag har märkt att det inte bara fastnade hos mig.

Jag har delat det med ett par andra, och responsen har varit densamma varje gång:

en aha-upplevelse, där orden verkligen träffat rätt.

För det är ett så enkelt stycke att bära med sig, men samtidigt så kraftfullt om man faktiskt lever efter det.

Något att tänka på i vardagen.

I samtal.

I beslut.

Vill jag ge fisken nu?

Eller vill jag bygga förmågan framåt?

Författarskapet: mellanrummen där läsaren växer

Samma tanke lever i mitt skrivande.

Som författare vill jag inte servera allt färdigt. Inte förklara varje känsla tills inget finns kvar att upptäcka.

Jag vill lämna mellanrum.

Platser där läsaren själv får kliva in. Känna. Tolka. Växa.

För de starkaste berättelserna är inte de som berättar allt.

Det är de som lämnar spår av tystnad mellan raderna – där läsaren själv får sätta sina fotavtryck.

Även här handlar det om att lära någon fiska.

Jag ger inte bara historien.

Jag ger verktygen att känna den, leva sig in i den och skapa en egen värld.

När människor får växa

För det är det som händer när man leder, uppfostrar eller skriver på det här sättet.

Människor växer omkring en.

De blir starkare.

Säkrare.

Får en större tro på sig själva.

Och det är otroligt häftigt att se.

Och om jag får välja själv:

Om jag vänder perspektivet mot mig själv vet jag också vad jag föredrar.

Jag vill inte att någon ger mig fisken varje dag.

Visst, det mättar för stunden.

Men jag vill lära mig hur man gör. Förstå. Kunna. Växa av det jag tar mig igenom.

För känslan av att själv ha dragit upp fisken ur vattnet mättar på ett helt annat sätt.

Inte bara magen.

Utan självkänslan.

Med det sagt.

Lär de omkring dig att fiska, och ta inte emot apan..