En annan sak... Jag har en ätstörning.

Det här är inte ett inlägg jag skriver för att chockera, eller för att få uppmärksamhet. Jag skriver det för att det är sant. Och för att det är något jag lever i – här och nu.

Jag har levt med mat, vikt och kropp som ett ständigt närvarande fokus i större delen av mitt vuxna liv. I perioder har jag haft full kontroll, extrem disciplin och gått ner mycket i vikt. I andra perioder har livet slagit undan benen på mig, och vikten har följt med uppåt igen.

Jag har gått ner runt 50 kilo en gång, genom mat och träning. Jag har gått upp igen. Och sedan börjat om – med ännu mer träning, ännu striktare kost. Viktnedgång.

Viktuppgång.

Så har det fortsatt, i olika versioner, genom åren.

År efter år av samma fixering.

Vad får jag äta?

Vad får jag inte äta?

Nu åt jag för mycket.

Nu förstörde jag allt.

Jag vet hur man går ner i vikt. Det har aldrig varit problemet. Problemet har varit varför jag har hållit på så här.

Svaret på den frågan fick jag först för ett par år sedan, när jag fick min ADHD-diagnos. Med den kom en förståelse för mitt belöningssystem, min fixering vid mat, träning och kontroll – och varför tankar kring vad jag äter eller inte äter har funnits där varje dag i så många år. En ätstörning som hela tiden gått bredvid mig.

Med den förståelsen har jag också börjat se hur min kropp reagerar på stress, kaos och otrygghet.

När livet är lugnt fungerar allt bra. Jag kan äta regelbundet, röra på mig lagom och ta hand om mig själv. Men när livet faller isär går kroppen in i överlevnad.

Då söker jag dopamin, trygghet och kontroll. Och ofta har maten blivit det snabbaste sättet att reglera allt som stormar inuti.

Det är inte lathet. Det är inte brist på kunskap. Det är ett nervsystem som försöker skydda mig.

Mat har varit tröst.

Mat har varit struktur.

Mat har varit kontroll. Och ibland det enda sättet att stå ut.

Jag fungerar ofta i ytterligheter. När jag hittar något går jag all in. Det gäller träning. Det gäller vikt. Det gäller skrivandet. Samtidigt har jag levt ett liv där jag burit mycket ansvar. För andra. För familjen. För relationer.

Under många år levde jag i en destruktiv relation som till slut blev otrygg, både för mig och mina barn. När jag tog mig ur det livet var det med hjälp, juridik och långsamt uppbyggda gränser. Jag överlevde. Mina barn är trygga. Och idag lever jag ett helt annat liv.

Jag är snart 40 år. Idag lever jag i en trygg relation där jag är älskad precis som jag är. Jag vet att mitt värde inte sitter i min vikt. Jag vet att jag duger. Punkt. Och ändå står jag här igen.

Inte för att jag hatar min kropp. Inte för att jag vill bli “fin”. Utan för att jag trivs bättre när jag inte bär så mycket vikt.

Jag rör mig lättare och mår bättre i mig själv. Hur jag ser ut är inte det viktigaste. Hur jag mår är det. Och jag mår som bäst när jag äter på ett sätt som ger mig energi och rör på mig på ett sätt som känns snällt mot kroppen.

Så från och med i morgon tar jag ett nytt steg in i vardagen igen.

Jag äter bättre.

Jag rör mig mer och försöker leva sundare – inte perfekt, utan hållbart.

Den här gången gör jag det inte i kaos.

Jag gör det i trygghet.

I kärlek.

I ett liv som äntligen är mitt.